Att kompensera för vanvård

Hur ska man kunna kompensera en människa för en förlorad uppväxt tillföljd av en systematisk vanvård? Dessutom hur gör man om förlusten kanske skedde för ett halvt århundrade sedan? Att försöka kompensera och visa respekt för den som uppger sig farit illa under sin uppväxt är en självklarhet för de flesta humanister. Det var därför lätt att med en första tanke hålla med den s.k. upprättelseutredningens förslag om en viss ekonomisk ersättning till människor som drabbats av vanvård och övergrepp inom ramen för den sociala barn- och ungdomsvården.

De missgärningar och den försummelse som barn och unga i samhällsvård varit utsatta för kan inte begripas. Med största välvilja kunde i praktiken många unga förr gå från ett elände till ett rent helvete. Berättelserna är lika hemska som många - även om vi måste komma ihåg att inte alla for illa. Det var dock en tid då den s.k. folkhemsvisionen hade en milt sagt omfattande och mörk baksida.

Utredningens förslag har nu nogsamt övervägts. Regeringens bedömning är att ersättning inte kan utges på ett rimligt rättssäkert sätt. Det är lätt att känna besvikelse över ett sådant ställningstagande, men det är inte orimligt. Detta visar oavsett man vill ge en symbolisk ersättning eller inte vilka problem det finns när det gäller att i nutid konstatera och ekonomiskt värdera mänskligt lidande långt tillbaka i tiden.

Det är en viktig princip att skadelidande i vårt land behandlas lika. Den föreslagna perioden för ersättning, 1920-1980 spänner över väldigt lång tid och människor och grupper i Sverige har farit illa p.g.a. olika omständigheter under perioden. Det är därför komplicerat att särbehandla en viss grupp.

Det handlar också om svåra gränsdragningsproblem för händelser som inträffat efter 1980. Vid någon tidpunkt måste gränsen dras mot det som är att beteckna som nutid. Annars får vi ett system för ekonomiskersättning som löper parallellt med gällande rättsordning.

Berättelserna från drabbade rör sig dessutom inte sällan om övergrepp begångna av enskilda individer och dessa brott var rimligen kriminaliserade vid tidpunkten för dåden. Det är upprörande och förkastliga handlingar, som vi alla önskar hade utretts och faktiskt bestraffats vid tidpunkten för brotten. Det finns således givna processrättsliga aspekter och rättsäkerhetsaspekter som talar emot ersättning. Det måste, om än med relativt låga beviskrav, kunna beläggas att en person är berättigad till ersättning. Då det kan antas att det i många fall kan saknas bevis, utöver den enskildes berättelse, blir det svårt med en rättssäker prövning av en ansökan. Upprättelseutredningens förslag innebar också en risk för att enskilda pekas ut som skyldiga utan möjlighet att få kännedom om anklagelserna eller möjlighet att bemöta dessa och få dem prövade i domstol. Det finns faktisk en omfattande risk för att staten i sitt försök att kompensera lidande orsakar nya lidande.

Tunga remissinstanser har dessutom just påtalat att de föreslagna beviskraven är lågt ställda varvid de ifrågasätter varför det ska vara lättare att få ersättning för kränkning i förfluten tid än i nutid. Högre ställda krav, exempelvis att det krävs något mer än den sökandes egen utsaga, medför rimligen att många inte kan beviljas ersättning vilket kan medföra nya orättvisor.

Det faktum att regeringen kommit till slutsatsen att det inte finns förutsättningar att utge ersättning motsäger inte på något sätt det faktum att barn och unga farit illa i samhällsvården i under den aktuella tiden. Det motsäger inte heller slutsatsen att samhället brustit i sitt ansvar för dessa barn och unga. Vanvårdsutredningen i sig är kanske de viktigast upprättelse och den viktigaste lärdomen.

Jag kan förstå att de som drabbats av vanvård vill ha pengar - och inte bara en ceremoni. Ekonomisk kompensation kan dock aldrig ställa till rätta de berövades på. Vanvårdsutredningen är ett viktigt dokument över en tid vi aldrig vill ha tillbaka.

Och vi måste dra lärdom av detta. Det krävs därför framför allt åtgärder för att förhindra att dagens barn och unga i samhällsvård inte far illa. Likväl att barn faktiskt tas om hand med tvång från samhället för att just slippa våld, misär och förnedring i sin biologiska familj. Tydliga framåtsyftande åtgärder är det enda sättet att visa på att samhället tagit de drabbades berättelser på allvar och att ursäkten till alla de som farit illa är allvarligt menad.

Jag gissar att frågan om också ekonomisk kompensation inte är avgjord för all framtid. Det är för många som förväntat sig någonting. Det är i så fall faktiskt rimligt. Summan behöver inte vara hundratusentalskronor, men ett visst belopp skulle de facto kunna underlätta förståelse för upprättelseprocessen i övrigt. Det måste också ta med i beräkningen. Skulle det kräva ytterligare rättsligutredning så må det vara hänt. Det betyder inte att regeringens ståndpunkt därmed per definition är fel, endast att frågan är komplicerad.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vilka friskolor ska läggas ned i Socialdemokraternas Sverige?

En mer modern arbetsmarknad