Så bryter vi den onda cirkeln

Idag höll jag och min kollega i justitieutskottet, Johan Linander (C), ett seminarium om hur kriminalvårdens behandlingsprogram fungerar. Den övergripande frågan var om deltagande i erbjudna behandlingsprogram ska krävas för villkorlig frigivning?
 
Inbjudna som talare var:
Henrik Belfrage, professor i kriminologi, Mittuniversitetet
Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, Stockholms Universitet
Carina Rehnberg, Programområdeschef, Kriminalvården
Anders Claus, Central koordinator i behandlingsfrågor, Kriminalvården


På bilden, från vänster: Jerzy Sarnecki, Anders Claus, Johan Linander, Johan Pehrson och Carina Rehnberg

Vi tyckte att det var angeläget med ett seminarium på området efter den diskussion som fördes i kölvattnet av den villkorliga frigivningen av en sexualbrottsdömd som vägrat delta i erbjudna behandlingsprogram. Det var många som frågade sig hur väl kriminalvårdens behandlingsprogram fungerar och om det är rimligt att kräva deltagande för att få villkorlig frigivning efter två tredjedelar av utdömt fängelsestraff.
 
På seminariet hade vi intressanta diskussioner bland annat om fängelsets roll och nytta, behandling till vem - är det för alla, systemet kring villkorlig frigivning – är det rimligt att ha det som idag eller borde vi gå mer mot det system man har i Kanada – Parole is not automatic!
 
Professorerna Belfrage och Sarnecki höll inte med varandra om mycket. Där Henrik Belfrage anser att dagens system är stelbent och utan flexibilitet anser Jerzy Sarnecki att det är en bra kompromiss.
 
Fängelse är inte bra. Det kan till och med argumenteras för att det är direkt skadligt. Sarnecki framförde att de flesta som sitter i fängelse blir sämre av sin vistelse bakom galler. Dels får det dem att anta identiteten som kriminell och dels gör sällskapet dem ont. Många som mår dåligt på samma plats är inte bra. Dessutom upplöser fängelsevistelsen för många deras sociala band med bra vänner och familj. Till detta bör läggas att fängelse är dyrt. Men det är absolut nödvändigt.
 
 
Professor Henrik Belfrage talar om vårt påföljdsystem.
 
 
Alla på seminariet kunde ställa sig bakom att kriminalvårdens viktigaste uppgift är att se till så att färre återfaller i brott. Att de som begått ett brott ska komma ut efter sonat straff som en mer hel och bra människa. För att detta ska vara möjligt måste vi satsa på en kriminalvård där arbete, behandling och utbildning ska löna sig. Jag vill se en human, individanpassad och effektiv kriminalvård, med tydliga mål och ökade resurser.

Alliansregeringen har kraftfullt förbättrat situationen i våra fängelser. Idag slås det rekord vad avser arbete, behandling och utbildning på våra fängelser, samtidigt som rymningarna och narkotikatillgången har minskat.

Regeringen har ökat anslaget till kriminalvården med 1,6 miljarder kronor under mandatperioden, tagit fram ny fängelselag som ger bättre förutsättningar att förebygga återfall i brott. Vi har också ökat möjligheten för frigivna att få arbete genom ökat samarbete mellan kriminalvården och arbetsförmedlingen.

Samtidigt som att utvecklingen inom kriminalvården är synnerligen positiv och det har hänt enormt mycket bara de senaste 10 åren så måste vi vara försiktiga med att klappa oss själva på axeln. Vi måste vara ödmjuka inför vad som är rätt och vad som är fel.
Vi har gjort mycket och har mer att göra.



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vilka friskolor ska läggas ned i Socialdemokraternas Sverige?

En mer modern arbetsmarknad