Om brottsbekämpning - och liberalism.
Folkpartiets medlemmar fick igår - i Expressen - en utskällning för de ställningstagande partiet gör på landsmöten. Avsändare var presidiet i Liberala ungdomsförbundet. Det är viktigt att vi vässas av vårt eget ungdomsförbund. Ni är duktiga!
Jag tror inte att det gagnar oss att jag replikerar på debattsidorna. Låt istället detta bli en del i vårt arbete för ett nytt partiprogram.
Här är i alla fall mina "replik".
Det duger inte att säga nej
Adam Cwejman och Linda Nordlund beskriver utvecklingen av det moderna samhället med vårt stora beroende av elektronisk kommunikation. Därefter hävdar de att beslut som vårt landsmötet fatta i några svåra politiska frågor varit fel.
Politik är inte att säga saker som alla vill höra, utan att lösa svåra och komplexa problem som existerar i samhället. Om det till exempel inte fanns någon narkotika i våra skolor, skulle vi aldrig behöva överväga tvångsmedel. Men den finns där tyvärr, så långt ned i åldrarna som hos 13-14-åringar. Och dessvärre är också narkotikans ständiga följeslagare, våldsbrottslighet, ett problem i de skolor som är värst drabbade. Vid misstanke om missbruk måste socialtjänsten eller andra myndigheter kunna agera för att hjälpa. Det är något vi liberaler måste kunna svara på, vi kan inte sticka huvudet i sanden.
Brottslighet är en utmaning av liberalismens grundprinciper. Brott och våld mot människor kränker alla de värden liberalismen står för. Självklart måste då staten kunna ingripa någorlunda effektivt. För en socialliberal gäller det då att hitta rätt avvägning. Tyvärr kan Cwejman och Nordlund bara säga vad som inte ska göras, de kan inte svara på vad som ska göras istället. Det är inte ett bättre svar på frågan.
Vi lämnar elektroniska fotspår efter oss överallt idag. När vi använder mobiltelefoner, datorer, surfplattor lagras massor av information. Bolagen som tillhandhåller dessa tjänster vet exakt vad vi köper, vem vi ringer, var vi är. Staten kan dock bara få tillgång till vissa delar av denna information – data om ett nummer och när detta ringer ett annat nummer och vilken ”mast” som är närmast, men inte något innehåll. Och bara om ett allvarligt brott har begåtts. Vi begränsar vad som får lagras. Minimerar tiden. Är hårda vad gäller polisen möjligheten att få begära ut uppgifter. Det är en avvägning mellan integritetsskydd från staten och ett integritetsskydd mot brott.
Folkpartiet liberalerna har alltid balanserat marknadsekonomi, välfärdsstaten eller synen på samarbete i internationella organisationer. Det gör vi också med frågan om integritet i sitt breda perspektiv. Därför röstade vår partigrupp för regelverket om lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål.
Johan Pehrson (FP)
Jag tror inte att det gagnar oss att jag replikerar på debattsidorna. Låt istället detta bli en del i vårt arbete för ett nytt partiprogram.
Här är i alla fall mina "replik".
Det duger inte att säga nej
Adam Cwejman och Linda Nordlund beskriver utvecklingen av det moderna samhället med vårt stora beroende av elektronisk kommunikation. Därefter hävdar de att beslut som vårt landsmötet fatta i några svåra politiska frågor varit fel.
Politik är inte att säga saker som alla vill höra, utan att lösa svåra och komplexa problem som existerar i samhället. Om det till exempel inte fanns någon narkotika i våra skolor, skulle vi aldrig behöva överväga tvångsmedel. Men den finns där tyvärr, så långt ned i åldrarna som hos 13-14-åringar. Och dessvärre är också narkotikans ständiga följeslagare, våldsbrottslighet, ett problem i de skolor som är värst drabbade. Vid misstanke om missbruk måste socialtjänsten eller andra myndigheter kunna agera för att hjälpa. Det är något vi liberaler måste kunna svara på, vi kan inte sticka huvudet i sanden.
Brottslighet är en utmaning av liberalismens grundprinciper. Brott och våld mot människor kränker alla de värden liberalismen står för. Självklart måste då staten kunna ingripa någorlunda effektivt. För en socialliberal gäller det då att hitta rätt avvägning. Tyvärr kan Cwejman och Nordlund bara säga vad som inte ska göras, de kan inte svara på vad som ska göras istället. Det är inte ett bättre svar på frågan.
Vi lämnar elektroniska fotspår efter oss överallt idag. När vi använder mobiltelefoner, datorer, surfplattor lagras massor av information. Bolagen som tillhandhåller dessa tjänster vet exakt vad vi köper, vem vi ringer, var vi är. Staten kan dock bara få tillgång till vissa delar av denna information – data om ett nummer och när detta ringer ett annat nummer och vilken ”mast” som är närmast, men inte något innehåll. Och bara om ett allvarligt brott har begåtts. Vi begränsar vad som får lagras. Minimerar tiden. Är hårda vad gäller polisen möjligheten att få begära ut uppgifter. Det är en avvägning mellan integritetsskydd från staten och ett integritetsskydd mot brott.
Folkpartiet liberalerna har alltid balanserat marknadsekonomi, välfärdsstaten eller synen på samarbete i internationella organisationer. Det gör vi också med frågan om integritet i sitt breda perspektiv. Därför röstade vår partigrupp för regelverket om lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpande ändamål.
Johan Pehrson (FP)
Kommentarer
Jag gissar att du kommer att välja att censurera även detta inlägg.