Hassela missar målet
Vi måste göra massor för att fler barn skall få bättre livschanser. Trots att Sverige är världens bästa land att växa upp i vad gäller stöd från den offentliga kan vi inte vara nöjda. Jag kräver mer av våra myndigheter.
Vi måste dock komma ihåg att ingen annan kan ta huvudansvaret för barnen än föräldrarna. Här finns mer att önska. Det flesta föräldrar gör ju fantastiska livsinsatser för sina egna och andras barn. Men för många kommer idag till korta med sitt livs egentligen enda riktigt avgörande uppgift. Att fostra och sina barn till glada, kloka, kärleksfulla och hyggliga människor.
Detta förfäktade jag på ett seminarium igår. Menade bland annat att föräldrar ska vara skyldiga att medverka vid socialtjänstens utredningar om deras barn, eller för den delen vara skyldiga att närvara vid en rättegång. Detta provocerade tydligen företrädare för Hassela så att man skrev följande i ett pressmeddelande.
– Jag blir rädd när politiker som Johan Pehrson (fp) kan stå och säga rakt ut på seminarium att föräldrar som inte har förmågan eller möjlighet att hålla reda på sina barn borde straffas, säger Cilla Dahl-Andersson, förbundsordförande för Hassela Solidaritet. Man skjuter undan ett samhällsproblem till individnivå och lägger därmed allt mer skuld på de personer som redan möter störst motstånd. Då måste man stanna upp och fråga sig var samhället hamnat egentligen. Var fan tog solidariteten vägen?
Hassela verkar ha totalt förvirrat sig i extrema vänsterdogmer om att föräldrar inte har ett personlig ansvar för sina barn. Bara rättigheter tydligen. Men skyldigheterna då? Detta i världens mest föräldrastödjande land.
Vi måste dock komma ihåg att ingen annan kan ta huvudansvaret för barnen än föräldrarna. Här finns mer att önska. Det flesta föräldrar gör ju fantastiska livsinsatser för sina egna och andras barn. Men för många kommer idag till korta med sitt livs egentligen enda riktigt avgörande uppgift. Att fostra och sina barn till glada, kloka, kärleksfulla och hyggliga människor.
Detta förfäktade jag på ett seminarium igår. Menade bland annat att föräldrar ska vara skyldiga att medverka vid socialtjänstens utredningar om deras barn, eller för den delen vara skyldiga att närvara vid en rättegång. Detta provocerade tydligen företrädare för Hassela så att man skrev följande i ett pressmeddelande.
– Jag blir rädd när politiker som Johan Pehrson (fp) kan stå och säga rakt ut på seminarium att föräldrar som inte har förmågan eller möjlighet att hålla reda på sina barn borde straffas, säger Cilla Dahl-Andersson, förbundsordförande för Hassela Solidaritet. Man skjuter undan ett samhällsproblem till individnivå och lägger därmed allt mer skuld på de personer som redan möter störst motstånd. Då måste man stanna upp och fråga sig var samhället hamnat egentligen. Var fan tog solidariteten vägen?
Hassela verkar ha totalt förvirrat sig i extrema vänsterdogmer om att föräldrar inte har ett personlig ansvar för sina barn. Bara rättigheter tydligen. Men skyldigheterna då? Detta i världens mest föräldrastödjande land.
Kommentarer
Vi är dessutom väldigt bra på detta. Så bra att socialtjänster runtom i landet anlitar oss bland annat för just detta.
Anledning till att vi lyckas är att vi ger föräldrarna verktyg för att ta sitt ansvar, och för att vi är bra på att skapa konstruktiva relationer med både vuxna och unga. Vi har förväntningar på dem, tydliga, höga och realistiska förväntningar på varje individ.
De som har svårast att ta sitt ansvar är mest skuldtyngda. ofta så tyngda av skuldkänslor att de inte vågar erkänna det för sig själva eller andra. Även de har vi konstaterat att man kan nå och påverka, men bara om du är intresserad av att bygga en relation med dem. Inte om du vill straffa och fördöma.
Jag tror att Johan Pehrsson anstränger sig hårt för att vara en god förälder, eller medborgare om han nu inte har egna barn. Jag ser att han har fallit i Björklundsfällan. Den låter så här:
"De som inte lyckas lika bra som jag och mina barn, anstränger sig inte tillräckligt mycket. Om vi (samhället) bara är tillräckligt tydliga, genom betyg eller straff, när vi talar om för dem att de misslyckats, så börjar de nog också att anstränga sig."
Det finns tyvärr inga vetenskapliga belägg för att straff hjälper föräldrar att ta sitt ansvar. Det kan låta som en effektiv lösning, men det är för dem av oss som är vana att lyckas, och livrädda att se misslyckade ut.
För dem som i samhällets ögon misslyckats med det mesta i livet, blir ytterligare ett straff bara ytterligare en bekräftelse på att de är misslyckade - inte ett motiv att börja ta mer ansvar.
//Fredrik Eklöf
Jag förstår däremot inte vad ni menar med att jag vill straffa dem som, i samhällets ögon, misslyckats i livet.
Är det verkligen ett straff att man ska närvara på sitt eget barns rättegång? Jag tycker inte det i alla fall. För mig är det en självklarhet att man ska närvara, om man inte har synnerliga skäl däremot.
Det är möjligt att detta på det stora hela inte gör någon stor skillnad, men det är i alla fall ett sätt att stärka föräldrars ansvar över sina barn.
Men stärkt föräldraansvar hänger givetvis ihop med bättre insatser från samhället. Mödravården, barnavården, barnomsorgen, barn- och ungdomspsykiatrin, sjukvården, skolan, ideella organisationer och socialtjänsten är alla viktiga aktörer i det förebyggande och stödjande arbetet. Och alla de familjer (och enskilda personer) som behöver extra stöd och hjälp ska få det från alla dessa delar av samhället.
Jag tror att ett stärkt föräldraransvar tillsammans med starkare förebyggande och stödjande insatser faktiskt kan leda till goda resultat.
/Johan