måndag 11 november 2013

Riksdagens utredningstjänst om WHO:s tobakskonvention



För en tid sedan blev jag intervjuad av TV4 och Kalla Fakta angående tobaksindustrins lobbyister och deras kontakter med politiker. Jag bloggade om detta den 17 oktober.

Vid intervjun menade journalisterna från Kalla Fakta att alla möten vi riksdagsledamöter har med lobbyister från tobaksindustrin måste rapporteras in. Allt annat skulle vara i strid med WHO:s tobakskonvention, närmare bestämt artikel 5.3 som handlar om att stater ska skydda sin folkhälsopolitik från påverkan från tobaksindustrin.

Både före och efter intervjun sökte jag med ljus och lykta efter denna information, men lyckades inte hitta den. Därför kontaktade jag efter intervjun med TV4 riksdagens utredningstjänst (RUT) för att få klarhet i hur jag, som folkvald riksdagsledamot, ska förhålla mig till WHO:s tobakskonvention och artikel 5.3. Svaret från RUT finner ni nedan.

Med detta sagt, tycker jag att det är bra med öppenhet - framförallt när det gäller livsfarliga produkter såsom cigaretter. Jag kommer därför att arbeta för att både jag och mitt parti ska upprätta en bra och tydlig rutin på hur vi kan vara öppna med våra möten med olika lobbyister.

Jag kommer också fortsätta mitt arbete i riksdagen om hur marknadsföring av tobak ska begränsas mer än idag, om att kontrollen av att handeln respekterar åldersgränserna ska skärpas och om att Sverige liksom bland andra Finland och Nya Zeeland bör sätta upp ett mål för när Sverige ska vara tobaksfritt.


Rapport från utredningstjänsten:
REGISTERING AV OCH KONTAKTER MED LOBBYISTER

Enligt uppgift har ledamöterna en skyldighet att anmäla/registrera vilka lobbyister de träffar, stämmer detta?

Riksdagsledamöter har ingen formell skyldighet att registrera kontakter med grupper eller enskilda som kan anses vara lobbyister.

I det nedanstående redovisas, såvitt det är av intresse, mycket kortfattat den debatt som förts om en reglering av lobbyister. I en av de mer omfattande forskarrapporterna på området definieras lobbying som ”act of individuals or groups, each with varying and specific interest, attempting to influence decisions taken at the political level”[1].

I en OECD- rekommendation, ”Principles for Transparency and Integrity in Lobbying”, ges följande definition: “Lobbying, the oral or written communication with a public official to influence legislation, policy or administrative decisions, often focuses on the legislative branch at the national and sub-national levels”[2].
Att registrera enskilda organisationer eller personer hör till de mest omdebatterade inslagen när det gäller lagstiftning kring lobbyverksamhet. När det talas om att införa regler om lobbying är det ofta registrering av lobbyister som avses. Den gällande normen internationellt sett har varit och är fortfarande att inte lagstifta om lobbying, men om något, verkar utvecklingen gå mot en ökad reglering[1].
Inte minst i länder med en korporativ tradition, exempelvis Sverige, är det inte oproblematiskt att kategorisera/registrera vissa aktörer som lobbyister, när de samtidigt av regeringen är inbjudna att delta i utredningsarbetet inför reformer på området.

Det finns även andra demokratiska argument som talar emot en registrering. Den hittillsvarande svenska ståndpunkten, uttryckt exempelvis i Demokratiutredningen, går ut på att en registrering skulle fungera som en form av officiell auktorisation av exklusiva maktutövare och därmed riskera att utesluta andra som önskar påverka men som inte är registrerade[3].

I stället för lagstiftning betonar Demokratiutredningen vikten av det öppna samtalet. ”De organiserade intressenas kampanjer för att påverka politiken, i synnerhet lobbning och opinionsbildning, måste i stället granskas av mottagarna, alltså beslutsfattarna (både förtroendevalda och tjänstemän), medierna och i slutändan medborgarna själva”[3]
Argument för och krav på reglering ställs i motioner från riksmötena 2004/05, 2007/08 och 2011/12. I motsatts till Demokratiutredningen menar motionärerna att en reglering skulle kunna vara ett sätt att skapa en ökad öppenhet vid lobbning och mer jämlika förutsättningar att lobba. I motionerna hänvisas bl.a. till Europaparlamentet och USA:s kongress som har tydliga krav på öppenhet och registrering av lobbyister[4].
I sitt ställningstagande till motionärernas förslag hänvisar konstitutionsutskottet till Demokrati­utredningens ovan nämnda slutbetänkande, och de där anförda skälen mot en reglering. Utskottet förklarar sig inte vara berett att förorda en ny utredning i syfte att föreslå lagstiftning på området[5]. Ovan nämnda ställningstaganden får anses vara den nuvarande officiella ståndpunkten ifråga registrering lobbyister.

Referenser


 

Inga kommentarer: