Spår av socialdemokratin
Idag är det en öppen utfrågning i riksdagen där representanter från SJ och Trafikverket svarar på riksdagsledamöternas frågor om problemen med järnvägstrafiken. Många huttrande resenärer skulle säkert gärna vilja vara på plats för att kunna uttrycka sitt missnöje och socialdemokraterna kommer säkert passa på att kritisera regeringen under dagen.
Eftersom tågen blivit försenade även i år tror säkert många att ingenting gjorts. Ingenting kan dock vara mer fel. Därför vill jag gärna ge lite bakgrund till dagens situation.
Alliansen har sett till förra mandatperioden fördubblat anslagen för järnvägsinvesteringar och ökat drift- och underhållsanslagen med över en fjärdedel jämfört med föregående mandatperiod. Stora amorteringar av statens lån för järnvägsinvesteringar har genomförts under åren 2007 och 2008.
Om de tidigare socialdemokratiska regeringarna hade fortsatt att prioritera investeringar, drift- och underhåll av infrastrukturen såsom skedde 1994 hade flaskhalsproblemen varit färre och tillförlitligheten större. Exempelvis kan nämnas att om det hade investerats lika mycket varje år som det gjordes 1994 hade mer än 40 miljarder investerats i infrastrukturen. Detta motsvarar ungefär den bedömda utgiften för både Ostlänken och Norrbotniabanan.
Istället för att prioritera järnvägsinfrastrukturen i statsbudgeten genom att öka anslagen valde de tidigare regeringarna öka lånen. Detta innebar att andelen räntor och amorteringar av de tillgängliga investeringsmedlen ökade från 5,5 % år 1994 till 22,5 % år 2006. Bara under föregående mandatperiod ökade lånen från 13,7 miljarder kronor till 21,5 miljarder kronor, vilket är en ökning med 57 %. Förutom ökad lånefinansiering påbörjades flera projekt utan färdig finansiering för att kunna avsluta projekten. I själva verket saknades 65,9 miljarder kronor i den socialdemokratiska infrastrukturplanen som presenterades för åren 2004-2015.
Kritiken från S blir inte riktigt trovärdig. Deras kritik mot att Alliansen satsar mindre på järnvägen i år är dessutom vansklig. Under förra året utökades nämligen satsningarna på underhåll och drift som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd under finanskrisen. Att denna del minskar i år när ekonomin ser bättre ut är naturligt (se grafen nedan). Mycket har alltså gjorts, men självklart behöver mer göras för att resenärerna tryggt ska kunna välja ta tåget.
Eftersom tågen blivit försenade även i år tror säkert många att ingenting gjorts. Ingenting kan dock vara mer fel. Därför vill jag gärna ge lite bakgrund till dagens situation.
Alliansen har sett till förra mandatperioden fördubblat anslagen för järnvägsinvesteringar och ökat drift- och underhållsanslagen med över en fjärdedel jämfört med föregående mandatperiod. Stora amorteringar av statens lån för järnvägsinvesteringar har genomförts under åren 2007 och 2008.
Om de tidigare socialdemokratiska regeringarna hade fortsatt att prioritera investeringar, drift- och underhåll av infrastrukturen såsom skedde 1994 hade flaskhalsproblemen varit färre och tillförlitligheten större. Exempelvis kan nämnas att om det hade investerats lika mycket varje år som det gjordes 1994 hade mer än 40 miljarder investerats i infrastrukturen. Detta motsvarar ungefär den bedömda utgiften för både Ostlänken och Norrbotniabanan.
Istället för att prioritera järnvägsinfrastrukturen i statsbudgeten genom att öka anslagen valde de tidigare regeringarna öka lånen. Detta innebar att andelen räntor och amorteringar av de tillgängliga investeringsmedlen ökade från 5,5 % år 1994 till 22,5 % år 2006. Bara under föregående mandatperiod ökade lånen från 13,7 miljarder kronor till 21,5 miljarder kronor, vilket är en ökning med 57 %. Förutom ökad lånefinansiering påbörjades flera projekt utan färdig finansiering för att kunna avsluta projekten. I själva verket saknades 65,9 miljarder kronor i den socialdemokratiska infrastrukturplanen som presenterades för åren 2004-2015.
Kritiken från S blir inte riktigt trovärdig. Deras kritik mot att Alliansen satsar mindre på järnvägen i år är dessutom vansklig. Under förra året utökades nämligen satsningarna på underhåll och drift som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd under finanskrisen. Att denna del minskar i år när ekonomin ser bättre ut är naturligt (se grafen nedan). Mycket har alltså gjorts, men självklart behöver mer göras för att resenärerna tryggt ska kunna välja ta tåget.
Kommentarer