måndag 18 juni 2012

Polisens framtida signalspaning


Den tidigare SÄPO-chefen Eriksson hyllades av många kritiker när Riksdagen fattade beslut om att reglera den svenska signalspaningen. Han var tveksam till formerna och kanske även till huvudmannaskapet för Försvarsmakten. Därefter har han själv utrett frågan om polisens behov av just signalspaning. Hans förslag var att ge polisen rätt att i vissa fall använda signalspaning i brottsutredande syfte. Detta menar jag är att gå för långt!

Folkpartiet och regeringen har däremot idag lämnat en lagrådsremiss om att även SÄPO och Rikskrim ska kunna inrikta signalspaning enligt den numera hårt reglerade verksamheten vid FRA.  Se t ex Ekot.

Rikskriminalpolisen utgör en liten del av den öppna polisen, som särskilt arbetar med att förebygga och förhindra grov organiserad brottslighet av nationell och internationell karaktär.

Det rör sig bland annat om internationell kriminalitet av stor omfattning och kvalificerad art som t.ex. handel med vapen, droger eller människor. Hos vissa nätverk finns både en avsikt och en förmåga att skada och störa grundläggande demokratiska processer. En begränsad del av denna grova organiserade brottslighet är så allvarlig att den ytterst kan hota grundläggande samhällsintressen.

Det kan t.ex. röra sig om grovt kriminella nätverk som är på väg att bygga upp verksamhet som riktar sig mot Sverige och vars förmåga till våld, otillåten påverkan och omsättning av kriminella vinster i t.ex. företag i förlängningen ger dessa en maktposition som i sin tur kan leda till en påverkan av samhället och de demokratiska spelreglerna.

Vid Rikskriminalpolisens underrättelsesektion sker underrättelse­inhämtning som syftar till att förebygga och förhindra den här typen av särskilt allvarlig brotts­lighet. Verksamheten bygger på att Rikskriminalpolisen har kunskap om bl.a. förhållan­den i utlandet, om var kriminella nätverk finns och bedriver sin verksam­het och om vilken brottslighet nätverken är inriktade på. Rikskriminalpolisen saknar, liksom Säkerhetspolisen, möjlighet att på egen hand hämta in informa­tion om utländska förhållanden.

Mot den bakgrunden anser regeringen att Rikskriminalpolisen, för den mest allvarliga brottslighet som den har att förebygga och förhindra, har ett stort och angeläget behov av signalspaning.

Genom signalspaning får endast hämtas in information på strategisk nivå. Signalspaningen får också endast – såvitt avser Rikskriminalpolisens ansvarsområde – användas i syfte att kartlägga grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen. Det är alltså endast i en mycket begränsad del av den öppna polisens verksamhet som signalspaning kan komma till användning med förslaget i lagrådsremissen.

1 kommentar:

Jakob Hemmingsson sa...

Hur definierar regeringen

a) information på strategisk nivå?

b) brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen?

På vilka grunder kan alltså Försvarsunderrättelsedomstolen avvisa en inrikting eller enskilda sökbegrepp? Och vad ska SIUN luta sig emot för att döma av om spaningsuppdrag och rapportering utförts i enlighet med regelverket?

Slutligen en liten reflektion: Regeringen framhåller det som något positivt att samma regler ska gälla för polisen som för övriga uppdragsgivare. Det är häpnadsväckande. Nog är det väl en avsevärd skillnad på uppdrag som utförs åt UD kontra åt polisen? Att t.ex. leverera ett trafikdiagram till FM eller UD kan inte på långa vägar jämföras med en motsvarande rapportering till KUT. Givetvis behövs här restriktiv särlagstftning.

Det finns dessutom starka skäl att hålla RKP/KUT helt utanför signalspaningen, vilket inte minst DI och Advokatsamfundet understryker i sina remissvar.