Polisens framtida signalspaning
Den tidigare SÄPO-chefen Eriksson hyllades av många kritiker
när Riksdagen fattade beslut om att reglera den svenska signalspaningen. Han
var tveksam till formerna och kanske även till huvudmannaskapet för
Försvarsmakten. Därefter har han själv utrett frågan om polisens behov av just
signalspaning. Hans förslag var att ge polisen rätt att i vissa fall använda
signalspaning i brottsutredande syfte. Detta menar jag är att gå för långt!
Folkpartiet och regeringen har däremot idag lämnat en
lagrådsremiss om att även SÄPO och Rikskrim ska kunna inrikta signalspaning
enligt den numera hårt reglerade verksamheten vid FRA. Se t ex Ekot.
Rikskriminalpolisen utgör en liten del av den öppna polisen,
som särskilt arbetar med att förebygga och förhindra grov organiserad
brottslighet av nationell och internationell karaktär.
Det rör sig bland annat om internationell kriminalitet av
stor omfattning och kvalificerad art som t.ex. handel med vapen, droger eller
människor. Hos vissa nätverk finns både en avsikt och en förmåga att skada och
störa grundläggande demokratiska processer. En
begränsad del av denna grova organiserade brottslighet är så allvarlig att
den ytterst kan hota grundläggande
samhällsintressen.
Det kan t.ex. röra
sig om grovt kriminella nätverk som är på väg att bygga upp verksamhet som
riktar sig mot Sverige och vars förmåga till våld, otillåten påverkan och
omsättning av kriminella vinster i t.ex. företag i förlängningen ger dessa en
maktposition som i sin tur kan leda till en påverkan av samhället och de
demokratiska spelreglerna.
Vid Rikskriminalpolisens underrättelsesektion sker
underrättelseinhämtning som syftar till att förebygga och förhindra den här
typen av särskilt allvarlig brottslighet. Verksamheten bygger på att
Rikskriminalpolisen har kunskap om bl.a. förhållanden i utlandet, om var
kriminella nätverk finns och bedriver sin verksamhet och om vilken
brottslighet nätverken är inriktade på. Rikskriminalpolisen saknar, liksom
Säkerhetspolisen, möjlighet att på egen hand hämta in information om utländska
förhållanden.
Mot den bakgrunden anser regeringen att Rikskriminalpolisen,
för den mest allvarliga brottslighet som
den har att förebygga och förhindra, har ett stort och angeläget behov av
signalspaning.
Genom signalspaning får endast hämtas in information på
strategisk nivå. Signalspaningen får också endast – såvitt avser
Rikskriminalpolisens ansvarsområde – användas i syfte att kartlägga grov gränsöverskridande brottslighet som kan
hota väsentliga nationella intressen. Det är alltså endast i en mycket
begränsad del av den öppna polisens verksamhet som signalspaning kan komma till
användning med förslaget i lagrådsremissen.
Kommentarer
a) information på strategisk nivå?
b) brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen?
På vilka grunder kan alltså Försvarsunderrättelsedomstolen avvisa en inrikting eller enskilda sökbegrepp? Och vad ska SIUN luta sig emot för att döma av om spaningsuppdrag och rapportering utförts i enlighet med regelverket?
Slutligen en liten reflektion: Regeringen framhåller det som något positivt att samma regler ska gälla för polisen som för övriga uppdragsgivare. Det är häpnadsväckande. Nog är det väl en avsevärd skillnad på uppdrag som utförs åt UD kontra åt polisen? Att t.ex. leverera ett trafikdiagram till FM eller UD kan inte på långa vägar jämföras med en motsvarande rapportering till KUT. Givetvis behövs här restriktiv särlagstftning.
Det finns dessutom starka skäl att hålla RKP/KUT helt utanför signalspaningen, vilket inte minst DI och Advokatsamfundet understryker i sina remissvar.