Mordet vid häktet i Huddinge

Det tragiska dödsfallet, det sannolika mordet, på häktet i Huddinge väcker många tankar. Främst går dessa till anhöriga, kollegor och kvinnans närmaste chefer. Det är ingen tröst att detta är extremt ovanligt. Det som inte får hända har hänt.

Det hjälper föga att peka på stora satsningar på kriminalvården. Anslaget skattepengar ökade mellan åren 2006 och 2011 med drygt 1,7 mdkr, från 5,7 mdkr till 7,45 mdkr. Dvs + 30%, eller med 5,5% som en genomsnittlig årlig ökning. Trots färre personer i fängelse, färre häktade under samma tid så pekas det på resursbrist.

Vi får nu avvakta utredningen. Det kan faktiskt ha varit tjänstfel, men vi får vänta och se. Det framgår av mediauppgifter att det var flera personer som eskorterade den sannolika mördaren, men att han var ensam med den dödade kvinnan vid själva dödandet. Att en enligt uppgifter omvittnat farlig person, tidigare dömd och rimligen föremål för olika sinnesundersökningar över huvud taget lämnas ensam med en vårdare är märkligt. Alla intagna på häkten behöver inte ha ”två-på-dörren” men rimligen den kategori intagna som nu är misstänkt för mord.

Det kan finnas skäl för omprövningar av ledning, organisation och styrning efter det inträffade. Det samma gäller hur kriminalvården använder sina resurser. I nuläget känns det futtigt att lyfta fram rekordsatsningarna på arbete, behandling och utbildning i våra fängelser. Minskad droganvändning och rekordfå rymningar är också positivt. Det är bl a hit skattepengarna också går. Tanken med detta är ju att mer vettigt innehåll i sig ökar säkerheten. Tyvärr visar det inträffade att detta dock inte var tillräckligt på häktet i Huddinge. Frågan om det totala anslaget till kriminalvården kan också behöva diskuteras.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vilka friskolor ska läggas ned i Socialdemokraternas Sverige?

En mer modern arbetsmarknad