måndag 14 januari 2013

Individens rättigheter i centrum


Min replik om arbetskadeförsäkringen i TTELA.


Jag är inte okritiskt positiv till en standardiserad sjukdomslista - så som Kent Bohlin från IF Metall Norra Älvsborg ger intryck av i en debattartikel i TTELA den 7 jan.
Inte heller anser jag att högre avgifter för företag och branscher som slarvar innebär en möjlighet för dem att slippa åtgärda arbetsmiljön.

När det gäller Arbetsskadekommissionens förslag på en lista över sjukdomar som berättigar till arbetsskadeförsäkring så finns det många problem.

För det första, risken att vi i än högre grad låser oss vid fördomsfulla tolkningar om sjukdomar och risker på arbetsplatser.

För det andra skulle listan behöva uppdateras hela tiden, vart efter det kommer nya branscher och tekniker. Ta bara en sådan sak som skador kopplade till användning av smarta telefoner - de fanns inte för bara några år sedan.

Samtidigt är jag inte kategoriskt emot en sjukdomslista. Den kan bidra till förutsägbarhet och rättsäkerhet för individen. Vad som är bäst är inget som varken jag, Folkpartiet eller den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har kommit fram till.

Bohlin tror också att större avgifter för branscher med mycket skador skulle innebära att företagarna skulle ta en högre kostnad för att slippa åtgärda dålig arbetsmiljö. Hur tänker sig Bohlin att det skulle vara om alla betalade samma avgift? Då skulle företagen både slippa att betala och slippa att åtgärda arbetsmiljön. Vore det bättre?

Självfallet är målet att ingen ska skada sig på eller bli sjuk av sin arbetsplats. Men att låta arbetsgivare som slarvar betala lika lite som alla andra tror inte jag är rätt väg att gå. Tvärtom, ger högre avgifter starka incitament, för problemtyngda branscher och företag, att ta tag i problemen.

Samtidigt kan vi inte slå oss ned och tro att problemen löses med det. Fler åtgärder behövs. Facket har liksom staten en viktig roll att spela. Människor måste känna till sina rättigheter för att kunna ställa krav på arbetsmiljön, skyddsombuden måste vara kunniga och våga ta strid när det behövs.

Det är också viktigt att de anställda ska känna att det finns en trygghet i samhället så att de vågar ta sig vidare från jobb där man inte längre mår bra. Anställningstryggheten kan inte bara grunda sig på anställningstid och taket i a-kassan måste höjas. Också äldre, med många år på samma arbetsplats måste kunna våga byta jobb.

Bara om människor vet sina rättigheter och har mod att utkräva dem kan vi nå målet om nolltolerans mot arbetsskador.

JOHAN PEHRSON

Inga kommentarer: