Antisemitism
Sverige har problem med en framväxande antisemitism. Denna rasistiska gren är ett europeiskt spöke som fått allt mer syre på senare tid. Det har inte skett i ett vakuum.
Inte sällan har den legitimerats av en vänster som är för fulla på sin egen moraliska förträfflighet för att konfrontera den obehagliga sanningen att man reproducerat och cementerat rasism.
I Storbritannien har Labours partiledare Jeremy Corbyn återkommande uppmärksammats på sitt moraliska underskott. I Sverige har en socialdemokratisk riksdagsledamot poserat på en karta där Israel är utraderat. En tidigare riksdagskandidat för Feministiskt Intiativ delade med sig om sina drömmar om etnisk rensning. Mehmet Kaplan socialiserade med turkiska neo-fascister och jämförde israeler med nazister.
Sydsvenskan rapporterade 2013 om hur Malmö blivit en symbol för antisemitism i Europa för Obama-administrationen. Ilmar Reepalu (S) har varit bidragande till att släppa fram de rasistiska vindarna i syd. "Det har inte förekommit några attacker mot judar. Och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö."
I Malmö har ett pöbelvälde öppet skanderat "slakta judarna". Tidigare i år brandbombades synagogan i Göteborg.
Det är ingen slump att antisemitismen gror i vänsterns intellektuella sammanhang. Det dialektiska förhållandet mellan klasserna har trängts undan till förmån för en mer komplicerad intersektionell analys.
Själva utgångspunkten är kvasi-essentiell. Det är ett intellektuellt instrument som kräver fasta identitetslinjer. Människor ska således kategoriseras, varav flytande identiteter som individualismen erbjuder ses som ett hot. Men att vänstern är i behov av en moralisk injektion är ingenting nytt.
När vi talar om antisemitism kan vi inte blunda för elefanten i rummet. Attitydstudien ADL Global 100 har kartlagt antisemitiska strömningar på global nivå. Mellanöstern och Nordafrika sticker ut, där 74 procent av befolkningen uppskattas bära på antisemitiska föreställningar. Det är närmst en institutionaliserad rasism.
Med hänsyn till ett omfattande flyktingmottagande från dessa områden behöver vi vara vaksamma över antisemitiska uttryck. En humanistisk flyktingpolitik förutsätter att minoriteter inte förföljs som en konsekvens. Vi får aldrig ge efter för den råa rasismen.
Det progressiva samhällsbygget som så många sökt tillflykt till måste försvaras.
Johan Pehrson
Inte sällan har den legitimerats av en vänster som är för fulla på sin egen moraliska förträfflighet för att konfrontera den obehagliga sanningen att man reproducerat och cementerat rasism.
I Storbritannien har Labours partiledare Jeremy Corbyn återkommande uppmärksammats på sitt moraliska underskott. I Sverige har en socialdemokratisk riksdagsledamot poserat på en karta där Israel är utraderat. En tidigare riksdagskandidat för Feministiskt Intiativ delade med sig om sina drömmar om etnisk rensning. Mehmet Kaplan socialiserade med turkiska neo-fascister och jämförde israeler med nazister.
Sydsvenskan rapporterade 2013 om hur Malmö blivit en symbol för antisemitism i Europa för Obama-administrationen. Ilmar Reepalu (S) har varit bidragande till att släppa fram de rasistiska vindarna i syd. "Det har inte förekommit några attacker mot judar. Och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö."
I Malmö har ett pöbelvälde öppet skanderat "slakta judarna". Tidigare i år brandbombades synagogan i Göteborg.
Det är ingen slump att antisemitismen gror i vänsterns intellektuella sammanhang. Det dialektiska förhållandet mellan klasserna har trängts undan till förmån för en mer komplicerad intersektionell analys.
Själva utgångspunkten är kvasi-essentiell. Det är ett intellektuellt instrument som kräver fasta identitetslinjer. Människor ska således kategoriseras, varav flytande identiteter som individualismen erbjuder ses som ett hot. Men att vänstern är i behov av en moralisk injektion är ingenting nytt.
När vi talar om antisemitism kan vi inte blunda för elefanten i rummet. Attitydstudien ADL Global 100 har kartlagt antisemitiska strömningar på global nivå. Mellanöstern och Nordafrika sticker ut, där 74 procent av befolkningen uppskattas bära på antisemitiska föreställningar. Det är närmst en institutionaliserad rasism.
Med hänsyn till ett omfattande flyktingmottagande från dessa områden behöver vi vara vaksamma över antisemitiska uttryck. En humanistisk flyktingpolitik förutsätter att minoriteter inte förföljs som en konsekvens. Vi får aldrig ge efter för den råa rasismen.
Det progressiva samhällsbygget som så många sökt tillflykt till måste försvaras.
Johan Pehrson
Kommentarer