Storbritannien måste stängas sin khatlucka - dagbok från dagar i Storbritannien

Qat, Jad, Khat, Mira, Miyongi, Wart, Mulungi eller Mutaswiri. Kärt barn har många namn brukar man säga. Khat, som det i regel kallas i Sverige, är en växt som odlas i Östafrika, främst i Kenya. När växten tuggas ger den ett amfetaminliknande rus och används främst i länderna på Afrikas horn och i Jemen.

I Sverige narkotikaklassades khat 1989 och drogen är förbjuden i hela Norden samt i de flesta europeiska länder. Storbritannien är ett undantag. Fram till 1998 klassades drogen som grönsak i landet, och den köps och säljs fortfarande lagligt på marknader.

Från Kenya fraktas drogen lagligt till London för att sedan smugglas vidare över Europa – också till Sverige. Och fort måste det gå – för khat måste tuggas färsk. Detta är drogsmugglarnas kassako och stora glädje: det får gå högst 48 timmar från det att den skördas till att den konsumeras. Detta ställer höga krav på transporten och distributionen måste vara mycket välorganiserad. Men genom att knippena kan flygas in legalt, rakt in i Europas hjärta, är det möjligt att hinna smuggla den vidare medan den fortfarande är färsk.


Khat finns lättillgängligt i Sverige och enligt polis, tull och socialarbetare ökar missbruket stadigt. Handeln med khat pågår mer eller mindre öppet på flera håll i Sverige. Tullverkets beslag av drogen har ökat väsentligt de senaste åren och bara häromåret beslagtogs sammanlagt 13,8 ton khat i landet, varav 11,2 ton stoppades i trafiken över Öresundsbron. Det beräknas att mellan ett och två ton khat varje dygn passerar över gränsen mellan Tyskland och Danmark.

Ett problem gällande khat i Sverige är att tröskeln till vad som bedöms som grovt narkotikabrott är hög, 200 kilo khat (tidigare 400 kilo), vilket synnerligen försvårar smugglingsbekämpningen. Detta kan jämföras med amfetamin där samma gräns går vid 2,5 hekto.

Vi ser potentialen att på EU-nivå komma framåt i arbetet mot smuggling och missbruk av narkotika. Om samtliga EU:s medlemsländer kunde enas om att khat är en drog skulle tillflödet allvarligt strypas och khat – denna känsliga färskvara – skulle bli markant svårare för de internationella nätverken att smuggla in över Öresundsbron. Därför åkte vi till England för att möta khat-tuggare, politiska aktivister och inrikesministern för att se vad som görs och vad som bör göras för att stoppa Europas sista inkörsport för khatsmuggling.


Onsdagen den 7 maj – resa till Birmingham
Tidig morgon går tåget mot Birmingham, en industristad två timmar norr om London där ingen av oss tidigare varit. På stationen i Birmingham möts vi av vår liberala kollega i Europaparlamentet, Phil Bennion. Det är kallt för att vara i maj och regnet hänger i luften.

Vi tar oss till utkanten av staden för att möta upp med Ruumi Cabulqaadir på Saalama Restaurant. På restaurangen, liksom i hela området, ser vi bara somalier. Men vi lär oss snart att ingen här beskriver sig som somalier. De är européer. Ruumi är tysk, Omar Barre är holländare, Ereg Said är dansk. Under dagen kommer vi träffa många nya vänner från Göteborg, Malmö, Örebro och Umeå.



Möte med Phil Bennion och Ruumi Cabulqaadir på Saalama Restaurant

Merparten har flyttat vidare till Birmingham för att det är enklare att starta företag. Några säger också att den religiösa friheten är större. Andra menar att det är som att vara i Afrika igen. Ingen pratar om integration.

Vi sätter oss över en kopp skummande kaffe och Ruumi berättar för oss att problemet med khat är enormt. Det som tidigare främst varit en social drog bland vuxna män sprider sig och genom ökat självbestämmande för kvinnor har även de börjar missbruka khat. Missbrukarna blir också yngre och yngre. Det är inte längre ovanligt att 12-åringar tuggar drogen.


För många betyder khat gemenskap. Det är en så kallad social drog, som tuggas i khathus. Man sitter tätt tillsammans, pratar och lyssnar på musik. Stämningen blir familjär. Kreativiteten och idéerna flödar. Men bakfyllan innebär ångest och paranoia, och bieffekterna är tandlossning, impotens och leverskador.

– Ofta har missbrukarna inget jobb – hur skulle de kunna ha det när de tuggar hela nätterna och sover bort dagarna, säger Ruumi. De tuggar för de söker gemenskap och trygghet. De flesta khat-tuggare återfinns i marginaliserade grupper som ofta redan lever i utanförskap. Männen flyr in i drömmarna och chanserna till att forma ett bra och produktivt liv minskar ytterligare. Den onda cirkeln är sluten och ofta blir det kvinnorna och barnen som betalar det högsta priset.

– Det är dyrt att tugga khat. Ett knippe kostar inte mer än £4, men när man tuggar sig igenom 4-5 knippen per dag, vilket är det vanliga för en missbrukare, så blir det mycket pengar. Framförallt för någon som saknar ett jobb. Istället får de finansiera sitt missbruk genom lån, bidrag och brott.

Vi går vidare till en av områdets moskéer, Ar-Rahma Mosque. Här möter vi moskéns imam, en ledare för det lilla samhällets diaspora och medlemmar av moskén. Stämningen är öppen och de närvarande är oroade över utvecklingen – både i Birmingham och i Europa.

Möte på Ar-Rahma Mosque i Birmingham.

Vi diskuterar anledningarna till varför drogen fortfarande är laglig i England. Några medlemmar säger att lobbyn från Kenya är stark. Kenya vill inte att drogen ska förbjudas för de tjänar storkovan på exporten till Europa.

– Motståndarna till ett kahtförbud menar att det skulle innebära är en inskränkning av vår somaliska kultur. Detta är inte sant. Ledaren för moskén berättar om Somalia före inbördeskriget, sin uppväxt och sina minnen. För 20 år sedan, innan han flydde från Somalia, tuggade ungefär fem procent av männen khat – på lördag kvällar. Aldrig mitt i veckan. Khat har inte varit en del av den somaliska kulturen innan inbördeskriget. Khat växer inte ens i Somalia – den växer i Etiopen och i Kenya. Det är en nyligen skapad kultur.

– Kulturen har spridit sig i den somaliska diasporan i Europa. Arbetslösa med alldeles för mycket tid börjar tugga för att skapa sig ett socialt sammanhang. Eftersom man inte får dricka alkohol som muslim har khat setts som ett kryphål då det inte varit klassificerat som drog. Ett förbud av drogen skulle hjälpa det islamska samfundet i Birmingham att argumentera för att drogen inte får användas.

Vi äter lunch tillsammans och ilar vidare till möten med psykiatriker och läkare. De bekräftar bilden vi har fått om socialt utanförskap, förstörda tänder och splittrade familjer.

På vägen till nästa möte hinner förbi en marknad där de säljer khat. Vi blir förvånade. Knippena är små och ser mer ut som pinnar än de löviga små buskar vi har föreställt oss. De är invirade i bananlöv för att hållas färska.

Ruumi har ordnat ett större möte med människor i olika åldrar, kvinnor och män, poliser och socialarbetare. Vi samlas i en barack där vi sitter längs väggarna. Alla presenterar sig och det är påtagligt hur glada och tacksamma de är över att vi är där. De är också förvånade över att de enda politikerna de träffat för att diskutera khat är svenskar. Var är våra företrädare, undrar de?

Äntligen får vi också höra kvinnornas version av missbruket. Vi förlorar våra män, säger de. Våra familjer splittras. De berättar hur tuggandet gör föräldrar apatiska och oförmögna att ta hand om sina barn. Barnen tas om hand av socialen och placeras i familjer med annan bakgrund. Andra ungdomar med föräldrar som tuggar åker i fängelse eftersom de inte har föräldrar som är närvarande.

Sen kväll tar vi oss hem på ett långsamt tåg. Vi äter smörgåsar och chips. Det har varit en lärorik och lång dag med många möten och många tankar.


Nästa dag är vi i London och det är dags att träffa Storbritanniens inrikesminister Theresa May.
I juli 2013 meddelade Theresa May att khat ska förbjudas i Storbritannien genom att klassas narkotika. Tidigare under beredningsprocessen hade en expertkommitté för narkotika varit kritiska till ett förbud då de inte ansågs finnas tillräckligt med studier som bevisar drogens negativa konsekvenser.

Detta nappade oppositionspartiet Labour, och dessvärre också våra liberala kollegor på och de har använt argumenten för att kritisera såväl ministern som ett förbud.

Därför var det glädjande att May under vårt möte kunde bekräfta att motståndet minskar och hon räknade med att ett förbud kunde vara på plats under sommaren. Det hade varit en stor lättnad för landets somalier och för resten av EU. 

Kampen mot drogerna ligger inte på EU:s bord. Varje medlemsland ansvarar själv för sin narkotikapolitik. Det mås så vara, men att tro att ett globalt problem kan lösas på nationell nivå är inte rimligt. Knarkhandlarna samarbetar över nationsgränserna och EU-länderna borde göra detsamma för att stoppa dem. Det finns bara ett sätt att komma åt gräns¬överskridande brottslighet - med lika gränsöverskridande brottsbekämpning. Men då måste alla EU:s medlemsländer dela uppfattningen om att dessa droger är skadliga. Storbritannien är snubblande nära att hindra EU från att ta krafttag mot drogen khat. Med goda argument hoppas vi nu fått britterna att tänka om.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vilka friskolor ska läggas ned i Socialdemokraternas Sverige?

En mer modern arbetsmarknad