Större partier måste ta ett större ansvar
Idag skriver jag i Tidningen NU om några reflektioner efter valet. Här nedan i fulltext.
Större partier måste ta ett större ansvar
Valet till Riksdagen 2018 är över. Väljarna har nu sagt sitt
och vi folkvalda ska nu göra vårt. Trötta stirrar vi dock ännu många på ett
valresultat som är svårt att hantera. Definitioner av block och vinnare är allt
annat än vetenskapliga eller för den del beständiga. Spelinslaget är tydligt
och alla vill försöka sätta sin bild av läget för att legitimera just sin minst
dåliga regering med stöd i Riksdagen. Nästan oavsett vad det kan komma att
innebära för sakpolitiken.
Det är inte utan att vi kandidater som kallades till denna
gigantiska anställningsintervju, eller mer formellt val till Riksdagen, är lite
förbryllade över medskicken vi fått. Vi har nog alla fått olika
synpunkter på vilka partier vi skall samtala med - eller inte. Det återstår nu
för vår nyvalda riksdagsgrupp att hantera de närmaste veckorna. Det liberala
”blocket” förväntas både välja konservativa som samtalar med SD eller
socialister som samtalar med V. Innehållet kommer här behöva ställas i centrum.
Walkover och opposition mot allt annat än egna partimotioner är bekvämt, men
noteras rimligen som ett märkligt aktivt val av medborgare som röstat liberalt.
Samtidigt är det orimligt att Liberalerna själva ska lösa det som ser ut som
ett ovanligt låst läge. Större partier måste ta ett större ansvar.
Politik är smärtsamt när det kommer till personval. Vi kan
alla stödja en personliga favorit med ett personkryss. Men när 80 procent av de
liberala väljarna inte bryr sig om enskilda kandidater – eller tror att hen
utan att ”kryssa” därmed stödjer listans ordning - måste vi ju fråga oss om det
är ett funktionellt system. Snarare öppnar det upp för organiserade krafter att
ta över ett parti lokalt eller regionalt. Det gäller oavsett det är en
klantänkande med etnisk bakgrund, som bland annat olika observatörer varnat för
i Sverige, eller att typ alla Rotarymedlemmar går samma för att stödja en viss
kandidat. Relativt få personkryss kan därmed placera ”klanens” kandidat i
Riksdagen som därmed förväntas stödja klanen eller gruppens intressen. När 4 av
5 röstande medborgare inte tillämpar personval kan det ge betydande makt till
de få om faktiskt sätter ett personkryss. Individperspektivet blir därmed
kollektivets bästa vän.
Det är många duktiga liberala kandidater som inte får det
stöd de faktiskt förtjänat. För ja, jag är allt annat än nöjd med 5,5 procent.
Det dubbla är i alla fall mitt mål på sikt. Jag känner t ex hemmavid så klart
för min medkandidat till Riksdagen, Christina Örnebjär. Hon har kämpat hårt för
viktiga liberala värden i Riksdagen. Med ett starkare stöd för partiet total
sett så hade Christina kunnat få chansen att fortsätta sitt arbete i Riksdagen.
Nu är jag säker på att Christinas energi och målmedvetenhet kommer till
användning på annat håll. Det gäller så klart även andra ledamöter som
förlorade sitt mandat, eller kandidater som aldrig nådde ända fram till följd
av ett samlat sett mediokert valresultat.
Den stora frågan nu är vad vi göra för att resa oss till
valet till Europaparlamentet i maj och nästa val senast 2022. Det får vi
återkomma till, men det kommer dock kräva en hel del av det som i
entreprenörskapskretsar kallas ”disruptive thinking”.
Johan Pehrson (L)
Riksdagsledamot Örebro Län
Kommentarer